Anledningen till att jag hatade Kniven kan sammanfattas i tre punkter:

Han hade blåst mig på spel. Han fick en fantastisk chans och stack kniven i ryggen på mig när jag försörjde hans familj. Idag har jag större förståelse för att han var miljöskadad, men det är fortfarande obegripligt för mig hur man kan bita den hand som föder en.
Då allting alltid är ord mot ord i spelvärlden så är det näst intill omöjligt att bevisa någonting. Men Kniven har i efterhand på flera punkter gett mig rätt i mina misstankar, även om han har långa förklaringar till varför det inte var någon blåsning just i det fallet. Och i det fallet. Och det i fallet. I ett fall fick jag slutligen ett bevis för ett spel han gjort på Parbet som han hävdade att han inte gjort. Men med spårning av IP-adress så kunde jag bevisa det hela. Och om han var så oärlig en gång så kunde han lika gärna, och till och med troligen, blåst mig hur mycket som helst. När vi slutligen sa upp vårt samarbete (en månad innan han vann 10 miljoner på V75) så hade jag gått från toppen till botten och han hade gått från botten till toppen. Hur är det möjligt när man spelar tillsammans?

Han var inte en lagspelare i Parbet. Han hade varit falsk i många situationer och ofta sett om sitt eget hus först. När han vann på V75 lade han till råga på allt ner engagemanget. De andra två kompanjonerna har samma uppfattning och skulle aldrig ha någon affär ihop med Kniven efter Parbet, hur lukrativ den än var. Förtroendet saknas helt.
Han stod inte upp för mig och snackade dessutom skit om mig. Många känner sig trampade på tårna när jag kliver in i handlingen. Jag kom från en extremt tuff miljö och förstod inte de känsliga egona på Kortoxen. Kniven var vid den här tidpunkten väldigt konflikträdd och han gillade att ha mig vid sin sida, då jag stod upp för vad som var rätt. Flera gånger fattade vi gemensamma beslut som jag fick stå upp och ta strid för. Det gjorde mig inte populär i vissa läger, men jag tog gärna den smällen för laget då jag var lämpad för det. När sedan porslinsegona kom till Kniven och gnällde så försvarade han inte mig, utan tvärtom skyllde på mig. För mig är det ett fruktansvärt svek. Då jag aldrig umgåtts speciellt mycket med spelare och Kniven bara umgås med spelare så sköt han effektivt mitt anseende i sank i spelvärlden och ”räddade” sitt. Vi hade inte gjort något fel, tvärtom hade vi handlat rätt. Om han bara förklarat det för porslinsegona så hade luftballongen aldrig lyft från marken. Till slut har Knivens skitsnack om mig blivit vedertaget. Hur mycket det förstört för mig går inte att värdera.
Mitt liv hade gått åt helvete och jag höll Kniven helt ansvarig. När jag under Parbet-tiden bodde i London 2002 led jag av insomnia. Varje morgon började jag med att snyta blod ur min tilltäppta näsa. Handfatet såg ut som en polkagris. När Parbet slutligen realiserats som en död dröm hösten 2002 behövde jag semester som aldrig förr. Jag spenderade tio veckor i Thailand och kommer väl ihåg ett ögonblick på nyårsafton när jag sipprade på en Singha, tittade upp på fyrverkerierna och kände den första lilla spontana glädjen jag känt på tre år. Det var dags att gå vidare. Men det var helt omöjligt om jag inte lovade mig dyrt och heligt att hämnas på Kniven. Om det så skulle ta femtio år. Utan det löftet hade jag inte kunnat ta nästa steg, så fungerar jag.

I mitten av mars åkte jag till Vegas i tre månader för att se om jag ville fortsätta spela poker eller om jag skulle göra någonting annat med mitt liv. Jag gjorde en rejäl satsning mot VM och spelade flera småturneringar. Jag kvalade in till Main Event via en dubbel shootout och vann två turneringar på Mirage. Jag hade mycket tid för mig själv och sökte på nätet efter pokerforum som ett led i min fortsatta utbildning.

Russ Georgiev

På nätet fanns en massa inlägg från en Russ Georgiev som påstod att alla framgångsrika pokerspelare fuskade och att alla cashgame över en viss nivå innehöll lag som spelade ihop och inte gick att slå. Anledningen till att han ”outade” alla var att han själv fuskat i hela sitt liv, men inte längre fick vara med och fuska. Hämnd alltså, och en mycket bra anledning till att vara skeptisk mot det han påstod.

Men det han sa var logiskt. Och det passade in perfekt i ett pussel jag kunde lägga av vad jag hört många gånger förr. Enligt vad som sades hade alla fuskat från åttiotalet och bakåt. Och många gånger hade kasinona varit med på noterna. Det gick också mycket rykten om fusk som fortfarande pågick. Det fanns ett asiatiskt gäng med en liten mästare i spetsen som alla ansåg fuskade på turneringstouren, genom chipdumpning och genom att ge varandra marker under pauserna.

Mina ögon var stora som tefat när jag läste vidare. Russ anklagade i princip hela pokereliten för fusk. Chip Reese och Doyle Brunson fuskade på Bellagio med kameror i taket och märkta kort. Det var värre än en Hollywoodfilm. Och intressantare.

Om man tror på det Russ påstår om mig så måste man rimligtvis också tro på resten. Varför drar ingen den enkla slutsatsen? Och om man å andra sidan vägrar tro på hans fantastiska historier så är det inte rimligt att tro på allt han skriver om mig. Det är bara att välja.

Jag trodde på Russ. Jag hade med egna ögon sett mycket konstiga saker. Christer Björin har berättat många historier för mig. Bland annat pekade han ut en dealer (som förövrigt var dealer i WSOP 2009) som en av världens främsta falskdealers. Efter den varningen höll jag naturligtvis ögonen på denna dealer. I två turneringar, vid två olika år, skedde samma sak. Samma världsmästare sitter och väntar och väntar utan att spela en enda hand. När nämnda dealer kommer till bordet byter de en snabb blick och sedan går världsmästaren all-in tre gånger i rad. Den tredje gången får han syn och då sitter han på spikarna.

Vet inte hur många gånger jag sett en känd spelare med mycket marker med A,A mot en okänd kille som är chipledare med K,K. Och bordet ser typ alltid ut: 7,5,2,2,8.

Till slut var helt övertygad om att det Russ skrev var sant, om inte alla detaljer så i alla fall huvuddragen. Jag insåg också att jag blivit utsatt för fusk i cashgames. Standardspelet var att de hade en spelare som var dyngrak och satt och slaskade som om det inte fanns någon morgondag. Givetvis hoppade man in och ”hamnade” fel hela tiden då laget man spelade mot signalerade varandra.

Jag kommer ihåg en natt under WSOP 2001 när jag ville ta min vän från bordet då han var dyngrak och gav bort pengar. ”Nej, nej, det är lugnt. Du förstår inte” blev hans sluddrande svar. När jag då istället ville hoppa in så tog han mig avsides och förklarade att det inte var något bra spel och fick mig att lova att inte hoppa in. Men han ville inte förklara varför.

Tidigare på fyllan hade han berättat om de där asiaterna och deras lag i turneringar. Men nu skulle de minsann sätta ihop ett lag själva, och de skulle bli oslagbara då de i grunden var mycket bättre pokerspelare än asiaterna. Naturligtvis sa han det här till mig då han tyckte att jag var tillräckligt bra, gillade mig och ville ha med mig i fusklaget. Även om jag aldrig fick frågan rätt ut. Min vän pratade med en fet, kedjerökande gubbe från Boston som bara spelade cashgame. Jag såg att min vän försökte övertala honom om något. Min vän pekade på mig, men Bostongubben skakade på huvudet. (Min slutsats idag är att jag var okänd och därmed ett osäkert kort.) Efter det ville min vän inte komma ihåg vad han pratat om. Det kanske bara var fyllesnack, och fantasier från mitt håll. Jag glömde bort det hela.

Men med den nya informationen från Russ tog jag under WSOP 2003 upp det fuskande asiatiska laget med min vän och en annan känd spelare. De hade ingen aning om vad jag pratade om och bedyrade att det inte förekom något fusk i pokervärlden. Kommer aldrig glömma den andra killen som nickade till mina påståenden om fusk i pokervärlden samtidigt som han nekade verbalt. Det är omöjligt att göra om man inte förbereder hjärnan först. Om man inte ljuger, förstås, och nicken är en tell. Hans nickande var all bekräftelse jag behövde.

Vad var det här? Här hade man hoppat av Handelshögskolan och en framgångsrik karriär som entreprenör för att erövra pokervärlden. Och så hade man blivit rövknullad hela tiden. Allt det där man läst om heder i spelvärlden var bara en stor bluff. Jag kontaktade Russ.

Var otroligt nyfiken såklart och om jag skulle fortsätta spela poker kunde Russ förmodligen bjuda på en ovärderlig utbildning som kanske skulle kunna rädda mig från att bli utsatt för fusk någon gång. Och kanske kunde det här bli en väg att hämnas på Kniven.

Russ hänvisade till en pokerspelare som referens. Denna spelare har själv aldrig fuskat och har högsta möjliga anseende i pokervärlden. Han har själv blivit utsatt för omfattande fusk av Russ och hans gäng. Jag hade bra kontakt med denne man och pratade med honom. Han bekräftade det Russ skrivit om honom och sa att resten mer eller mindre var sant också, även om Russ överdrev mycket och kryddade med detaljer.

Mardrömmen var alltså sann. Pokervärlden var en möglig värld och jag hade fått tugga flugsvamp.

Russ skrev att han sparade alla mail och spelade in alla telefonsamtal så jag visste att jag lämnade spår efter mig när jag kontaktade honom. Men jag sket i det. Jag sket faktiskt i allt. Jag behövde hämnd på Kniven för att rädda mitt liv.

Leave a Reply